Jag, Britta, Tone och Mia före startenIgår begav sig fyra glada Linnèaner (medlemmar i IF Linnèa) till Flemmingsberg och Tjurruset som för första gången släppte lös ca 550 kvinnliga tjurar eller kossor kanske vi var.
Vi var galet sugna på att springa, tänk att man kan längta så efter gyttja och lera.
När starten gick så var det bara att jogga på i maklig takt för det var trångt, men vad gjorde det för här gällde det inte att slå någon tid utan bara ha kul och njuta av lera, smuts och vatten!!!
Efter en kilometer eller så blev det lättare att springa och vi övergav fältet vi sprang på ibörjan och begav oss in i skogen. Nu gällde det att se upp var man satte fötterna, för här var det rötter, stenar och lera. När det kom en backe så sa jag mantrat till mig själv: "upp med huvudet ut med brösten och höften" , men nu fick jag problem hur skulle jag nu se alla rötter och stenar? Jag som är så klumpig? Men det gick man fick ha ögonen neråt.
Det var helt underbart i skogen, träden lös i alla höstens härliga färger och löpningen kändes lätt. Efter fyra kilometer började utmaningarna på riktigt, nu kom geggan och kärren. Plötsligt så såg man hur löparna framför en sjönk ned till knäna i ett kärr. Äntligen skulle man få bli blöt och geggig!!!!
Det var bara att kliva i och försöka springa. Ibland fastnade benet och man fick dra upp det och flera gånger var det ytterst nära att jag låg raklång i kärret. När man sjönk ned som värst var gyttjan upp till ljumskarna.
Efter ett tag så kom man upp på torra land igen och nu var skorna hala!!!
Men otroligt nog höll jag mig på fötterna även när man var tvungen att springa på bergshällar. Nu växlade banan mellan skogsterräng, kärr och mycket leriga parti. Konstigt nog så kändes det aldrig riktigt jobbigt antagligen för att man var så fruktansvärt koncentrerad över var man satte fötterna och så klart för att det var så KUL!!!
När banan närmade sig slutet, när det var ca tre kilometer kvar så kom man ut på ett fält i närheten av mål och start området och nu skulle man över ett stort dike som naturligtvis var vattenfyllt. Jag tog satts och hoppade men plurrade i med hela ena benet och fick dra mig upp med armarna medans glada killar hejade glatt.
Efter ett tag så kom man till en å där det stod funktionärer som talade om att man skulle hålla i ett rep och vada igenom ån. Vattnet räckte mig till armhålan. Jag min badkruka kan säga att jag har badat i oktober DET har aldrig hänt kan jag lova!!
Nu började jag förbereda mig för hindrena som jag trodde skulle komma jag hade fått för mig att det skulle ligga bildäck som man skulle hoppa över, stora hinder som man skulle över, typ sådana som man ser i militär filmer a là En officer och gentleman. Men de kom aldrig, det som kom var ett nytt kärr där pigga och muntra funktionärer bokstavligen puttade i en i. Detta kärr luktade enormt illa. Skulle jag någonsin bli kvitt denna stank????????????? Banan avslutades med en enorm backe, som jag trots IF Linnèas back träning fick gå uppför. Sen bar det nedför mot mål och jag orkade med en liten spurt på slutet. Tiden blev 1,01,24 vilken jag är mkt nöjd med.
Tone, Britta och Mia var såklart redan i mål de snabba vesslorna.
Glada leriga löpare! Foto MiaVi hämtade våra väskor och gick för att ta av oss alla leriga kläder, vi var så härligt lyckliga! Detta var bland det roligaste jag gjort och det var det roligaste loppet jag varit med på!!!
Mina leriga skor
Så här lycklig blir man av Tjurruset, god bulle som Britta bjöd på och härliga klubbkamrater.
Vi beslöt på stående fot att IF Linnèas terrängsektion var bildad. Mer terräng åt folket.
Tone och jag försöker se arga och farliga ut inför loppet!!
