Nya familjemedlemmar

Yngsta dottern har skaffat sig två Gerbiler den ljusa heter Doris och den svart vita heter Tjorven. De är faktiskt ganska söta och underhållande. De är jätte nyfikna och kommer gärna fram och hälsar om man öppnar dörren.

Snart september

Oj oj denna månad var den sämsta löpdistans mässigt sett på länge. Men den bästa med tanke på att jag sprang person bästa på Månkarbo marathon och att jag har börjat träna med IF Linnèa. Sen har jag denna vecka kommit igång med gymmandet igen. Fast jag kan inte tycka det är speciellt kul, men det kanske blir det. Men ska min kropp och speciellt mina knän hålla så är det bara att gymma på. Men känslan i kroppen är skön efteråt.

Sen har jag i slutet av juni blivit vegetarian igen efter att ha varit kött ätare i många år. Var vegetarian förr. Det känns så härligt att inte äta kött eller fisk, känner mig sundare och piggare. Har också någon idè om att inte äta el dricka något med mjölk eller ägg i. Hemma har jag låtit bli dessa produkter, men borta har jag ätit. Det är krångligt att utesluta mjölk och ägg. Så i slutet av veckan började jag äta joughurt igen och så. Blev genast lite stopp i magen. Vet ej om det beror på det minskade mjölk intaget eller ej. Så kanske jag mår bästa av att vara utan mjölk. Frukosten numera består ofta av en smoothie bestående av soya mjölk, jordgubbar, hallon och banan. Mums. Har jag tränat så har jag i proteinpulver (soya) och havregryn. Havregynsgröt är också en härlig frukost. Förut levde jag på fil och müsli.

Jaha hur mår knät då?

Jo eländigt första halvan av veckan, gjorde till och med ont på mina långpromenader med hunden Alice. Men nu känns det ok, har sprungit korta distanser och fortsätter så fram till Stockholms halvmarathon nästa lördag.

Jag har fått överta en nummerlapp från en kille som är skadad och som inte kan vara med. Jag har haft huvudbry över detta, känns lite fuskigt och tänk om de kommer på mig för det skulle ju stå ett killnamn på nummerlappen. Men otroligt nog så lyckades killen ändra uppgifterna så nu fick jag startbevis i mitt namn. Toppen, nu ser jag fram emot lördagen och hoppas att knät sköter sig.

En som har fått mycket motion denna vecka är hunden Alice se nedan hur mkt och långt hon gått och sprungit. Där ser ni också min träning denna månad:
2008-08-31
gymmet

2008-08-31
uppvärmning på gymmet löpband
1,5 km
00:08:40
5:47 min/km

2008-08-30
långpromenad med vovven
8 km

2008-08-29
runda m vovven
4 km

2008-08-28
långpromenad m vovven
8 km

2008-08-27
Långpromenad med vovven
10 km

2008-08-26
Löpskolning

2008-08-26
uppvärmning till Zinken och med Lin...
5,4 km

2008-08-26
cykling
10 km
-
2008-08-26
lånpromenad med vovven
10 km

2008-08-26
Gym arm, axlar, mage

2008-08-25
liten runda m vovven
3,5 km
00:18:59
5:25 min/km

2008-08-22
stegintervaller m If Linnea
6,5 km

2008-08-21
uppjogg med If Linnèa
4,23 km
00:25:48
6:06 min/km

2008-08-21
uppjogg
3,5 km
00:23:05
6:36 min/km

2008-08-21
misslyckad morgon runda
2 km
00:12:19
6:10 min/km
2008-08-13
Turkiet
6 km
00:36:00
6:00 min/km

2008-08-11
Turkiet
5 km
00:35:00
7:00 min/km

2008-08-07
söder runt med If Linnèa
10,65 km
01:28:14
8:17 min/km

2008-08-07
prova benen efter maran m hunden
4 km

00:27:40,

6:55 min/km

2008-08-02
Månkarbo marathon - Veteran DM - Må...
42,195 km
04:32:28
6:27 min/km

J**^*^*^*^*LA SK*^*^*^T KNÄ!

I torsdags tränade jag stegintervaller med If Linnèa. Mina första stegintervaller någonsin! Trodde inte att jag skulle kunna konsentrera mig på löpningen eftersom jag skulle behöva tänka hela tiden och det är ju inte lätt :-)
Men vi backar lite, bestämde mig på kvällen att jag trots hällregn skulle springa de 3km till Zinken. Kom dit som en dränkt katt men jag var i gott sällskap av andra genom blöta Linneaner. Vi skulle börja med uppvärmning, jag, Helena och Fredrika beslöt oss för att gena lite för att orka med intervallerna. Vid det här laget hade det slutat regna. Benen kändes tunga och jag undrade hur jag skulle orka med intervallerna.
Men allt går med härliga klubbkamrater och hör och häpna jag kunde springa och tänka samtidigt! Vi började på 1000m sen 800m, 600m, 400m och sen 200 meter sen jobbade man sig upp till 1000 igen. När jag hade en fyra varv kvar sådär började mitt högra knä som svek mig på långpasset Hornstull-Järna göra sig till känna. Men skam den som ger sig tänkte jag fast det var ju idiotiskt skulle det visa sig. När jag hade klarat av alla intervaller gjorde knät mycket ont. Men jag var ju nöjd över att ha orkat även om det inte gick särskilt fort. När vi gick tillbaks till klubblokalen gjorde det allt ondare. Det var nu jag började bäva mig inför hur jag skulle ta mig hem, korkade jag hade lämnat SL kortet hemma för jag skulle ju springa hem. Strech i klubblokalen och lite eftersnack. En rar och omtänksam tjej erbjöd mig en förköpsremsa för att ta mig hem, men korkade jag som alltid ska klara mig själv och fullfölja planen sa att jag skulle klara av att promenera hem. Det var den längsta och långsammaste promenad jag har gjort. Kallt var det i de blöta löparkläderna och knät gjorde så ont. Mycket värre än förra gången.
Men efter drygt en timme kom jag hem.
Sov dåligt den natten eftersom knät gjorde ont vid varje rörelse.
Men redan nästa eftermiddag började knäontet att släppa och fram på kvällen kunde jag till och med spela fotboll när jag hade dotterns träning.
Oj vad jag klagar men jag är så trött på löparknät. Nu måste jag bli bättre på streching och imorgon ska jag återuppta styrketräningen. På kvällen imorgon blir det backintervaller med If Linnèa men jag har lovat maken att avbryta om jag får ont.

Kollo i Turkiet

Diabetes kollot för barn och ungdomar plus föräldrar blev så lyckat!!!!!
När jag tänker på det fylls jag av ett lyckorus. Alla verkade så nöjda och barnen fick snabbt kontakt med varandra även de lite äldre barnen.
Doktorn hade diabetes "lektioner" vid poolen, hur coolt var inte det!!!!!
Det är svårt att beskriva, men ibland blev ögonen lite fuktiga, som när doktorn spelar volleyboll i vattenbrynet med de äldsta barnen.....
När vi hade godistest och barn och föräldrar skulle mäta sitt blodsocker och sen äta sitt godis för att i två timmars tid ta blodprov varje kvart. Barnen fick även ta lämplig insulin dos. Där satt vi i poolområdet, vid baren och hade dukat upp godis, sprutor, blodsockermätare. Två kypare blev intresserade av vad vi höll på med, när vi berättade ville de ta blodprov. Båda klarade sig bra, tur var väl det skulle inte vara kul att upptäcka att någon har diabetes.
Barnen mådde bra av att träffa andra med samma sjukdom, de kunde slappna av, få råd och hjälp av varandra. Föräldrarna kunde prata av sig och dela med sig av sina erfarenheter med varandra.
Dagarna bestod av bad, sol och
lek och på fömiddagarna hade vi lektioner mellan 10-12 ibland bara för barnen och ibland bara för föräldrarna. På eftermiddagarna gick de som ville ned till havet, som var så varmt, minst 30 grader!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har så många intryck och så många tankar kring denna oförglömliga vecka, men kan inte skriva ned dom på det sätt som jag vill.
Vi, jag och min kompis hade planerat denna vecka så länge och nu är det över. Det blev så lyckat så nu ska vi tillåta oss att vara lyckliga och stolta ett tag.

Löpning i Turkiet

44 grader varmt och hög luftfuktighet försvårade min löpning i Turkiet. Men jag fick ändå till två morgonpass. Ena dagen gav jag mig ut kl 07.00 vilket visade sig vara i senaste laget, det var redan 30 grader varmt då. Fast egentligen var det nog inte värmen som var det jobbigaste utan luftfuktigheten. Det var en mkt varm, fuktig och klibbig luft. Det blev 5km längs med Medelhavet, en del jogg på stranden det sög i benen vill jag lova. Luftfuktigheten och värmen gjorde att jag kände mig lätt illamående, men vad gjorde väl det när man kunde belöna sig med bad i det 30 gradiga Medelhavet innan man sprang tillbaks till hotellet.
Andra gången jag sprang hade jag sällskap av Joakim, alltid kul att ha sällskap särskilt med ngn som är så mycket snabbare. Denna morgon startade vi kl 06.00 och det var bara lite svalare än första joggen. Det blev 6km i ett hyfsat tempo men efter ett tag började jag må illa så då släppte jag i väg Joakim så han kunde springa vidare i sin takt. Själv tog jag ett bad. När jag klev upp ur havet så träffade jag två turkiska män som såg undrande på mitt vätskebälte, de frågade vad jag hade i flaskorna "water" sa jag. De diskuterade sinsemmelan på turkiska, jag kunde snappa upp ordet doping och mycket riktigt de frågade mig om det var doping. Mycket ska man få höra innan man dör. Men det slutar inte här, ena killen ville provsmaka så det fick han och då han hade tagit en klunk utbrister han "it`s water!" Ja vad var det jag sa......
Vid stranden hade dom styrketräningsmaskiner som såg ut som leksaker, första gången jag såg området trodde jag att det var vuxna som utnyttjade lekparken till att träna med men sen när jag tittade noga så såg jag att det var styrketräningsmaskiner. Jag provade dom och de får klart godkännt. Såna borde vi ha här längs med motionsspåren.
Mer löpning än så här blev det inte men däremot en heldel simning i poolen på morgnarna före frukost. DET var härligt uppfriskande både mentalt och kroppsligt.

Nu är jag hemma i vardagen igen, ikväll blir det tusingar med If Linnèa. Så småningom ska jag komma igång med styrketräningen också.
Och nästa vecka vill jag få till ett härligt lååång pass.

Imorgon lyfter vi

Imorgon flyger jag och yngsta dottern till Turkiet för en veckas sol, bad, diabetessnack, god mat, nya bekantskaper och förhoppningsvis något löppass i gryningen. Jag har varit med och arrangerat ett läger i Turkiet för barn och ungdomar med diabetes (jag sitter med i styrelsen i Storstockholms diabetesförening), planeringen har pågått under ett år och imorgon är det alltså äntligen dags, då lyfter planet med 17 förväntansfulla ungdomar med en förälder var, en sjuksköterska, en doktor och två "äldre" ungdomar med diabetes. Min dotter som ska med har diabetes sedan 9½ år tillbaks så därav mitt engagemang.
Ska bli så kul så nu ska här packas sommarkläder för fullt. Det får gärna regna i morgon då känns det ju ännu härligare att åka iväg.

Igår var jag med IF Linnèa och tränade. De skulle köra Södermalm runt i mördar tempo. Men eftersom jag var post Månkarbo i benen så tyckte jag det inte var någon bra idè och var beredd på att springa ensam. Men jag hade tur och fick sällskap av två trevliga tjejer som skulle ta det lugnt.
Det visade sig att det blev MYCKET lugnt har nog aldrig sprungit så långsamt någon gång, men det var antagligen bra för benen och kul att känna att jag hade mer att ge. Fick hålla igen lite. Vi hade det mycket trevligt och pratade löpning mest hela tiden. Klubben kommer att träna både tisdagar och torsdagar i fortsättningsvis, toppen för då kan jag vara med på torsdagarna. Så nu är det helt bestämt jag går med i klubben IF Linnèa känns häftigt att vid 39 års ålder gå med i en löparklubb.
nä hejtjolahopp ses om en vecka.

inget spring

Idag var dagen då jag hade tänkt att väcka benen till liv igen efter helgens härliga marathon. Men dotterns ridning och städning, ingen vanlig städning, stor röjning i sovrummet med ommöblering m.m kom emellan.
Nu är klockan mycket så nu blir det popcorn och film. Springer imorgon bitti istället och sen med If Linnèa på kvällen. Det blir nog bra det med.

Härliga härliga Månkarbo

Månkarbo kommer att för evigt ha en speciell plats i mitt hjärta. Vilka invånare. Som hade bänkat sig utanför sina hus och satt i timmes vis och hejade allt vad de orkade. Oj vad det värmde. Till och med kossorna hejade på sitt vis. Någon enstaka hund stämde också in i kören.
Månkarbo marathon arrangerades för första gången i år och arrangörerna Månkarbo IF hade räknat med eller snarare hoppats på ett 60-tal deltagare. Det dök upp över hundra..........

Vi tar det från början. Jag hämtade upp Fredrika allas vår Ultraschmultra kl åtta. I bilen pratades det löpning och vi var fulla av förväntan. Vi hade ungefär samma mål. Ta det lugnt och se det som ett långpass...............men det gick inge vidare med den saken för hör och häpna vi slog båda person bästa!!!!!!!!!!!!!!!!! Mer till det senare.
Månkarbo var lätt att hitta inte en enda felkörning vilket är mkt ovanligt för mig.
Vi var i god tid och kunde strosa runt och heja på folk. Träffade Peter och Ulla från Team Fakta, de härliga tokarna hade sprungit det spännande loppet Swiss alpin helgen innan. Trots det eller kanske tack vare det fick de båda mycket bra tider. Strongt jobbat, ni är mina idoler!!
Träffade en dam i sina bästa år runt sjuttio skulle jag tro, hon skulle nu springa sitt 129 eller om det var130 marathon. Det var många man blev imponerade av denna dag.

När klockan närmade sig elva så väntade vi vid starten och plötsligt så gick start skottet. Mkt plötsligt kändes det som var inte alls beredd.
Men vi pinnade på i sakta mak, fast lite fortare än planerat. Mina ben kändes pigga och jag hade svårt att hålla igen så efter ett tag så lämnade jag Fredrika och sprang på. På mina två tidigare marathon, Vällingby marathon-08 och Stockholm marathon-08 så har jag fegat lite med farten och haft kraft kvar när jag kommit i mål. Så kanske att det var läge att våga lite nu, det var ju ändå en helt flack bana i vackra om givningar, en bana som var sju km lång och som vi skulle springa sex gånger. Att jag skulle våga var inget planerat även om det kanske låg där längst bak i huvudet.
Det fick bära eller brista. Vid dryga två mil så var jag lite orolig att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att jag skulle bli tvungen att sakta ned rejält. Men så blev inte fallet, benen lydde mig och pinnade på. Vid vätskekontrollerna så bjöds det på olika drycker, druvsocker, russin, bananer och en härlig service. Vätskekontrollerna var utplaserade vi varvningen och vid 3,5km. Mycket strategiskt. Jag som sällan springer om löpare, som i början låg fjärden sist eller så sprang om en hel del löpare. Vilken underbar känsla det var, och de man har sprungit om kan man ju inte släppa förbi eller hur!!!
På näst sista varvet började min mage bråka med mig och jag hade jämt sjå att hålla den i schack. På slutet av näst sista varvet kollade jag på klockan och såg att det luktade personbästa.
Sista varvet var benen tunga och magen hemsk. Men jag lyckades hålla min fart och till och med springa om två löpare alldelles före mål. In i mål hade jag en långsam spurt, nu fick jag känna på hur det ska kännas efter en mara, nu var jag så slut att jag hade kunnat lägga mig ned på stället.
Det var skillnade mot Vällingby och Stockholm det. Tiden blev 4.32 sekunderna kommer jag inte ihåg återkommer om det:-)
Efter målgång och andhämtning så stapplade jag så snabbt jag kunde till bilen för att hinna hämta våra väskor. Sen snabbt tillbaka för att inte missa Fredrikas målgång. Jag hann precis fram i tid, för Fredrika hade pinnat på som bara den och slog sin tid från Stockholm marathon med ca en halv timme. STRONGT jobbat! Vi var så lyckliga.
Och pris fick vi (fast det fick alla men det behöver vi ju inte låtsas om) vid prisutdelningen, ett mycket praktiskt vattentät mobilfodral från Haglöfs valde jag ut.

När prisudelningen var över var det två mycket lyckliga löpare som satte sig i bilen för att åka hem. Benen är ömma men lyckokänslan är total. Tänk vi gjorde det. På ett ganska oplanerat marathon.