söndag 29 mars 2009

Slakten i Vällingby

Årets första marathon för mig skulle som planerat bli Vällingby marathon. För ganska så exakt ett år sedan sprang jag mitt livs första marathon och det var just Vällingby marathon. Så jag har sett fram emot att återse banan.

Däremot konstigt nog har jag inte känt mig i så bra form, kanske för att det händer mycket här hemma, vad vet jag. För när jag kollar och jämför min löpar dagbok med förra året så borde jag vara i mitt livs form. Efter tolv veckors militär träning och IF Linnèa träningar med intervaller och backar. Men jag gjorde som jag brukar intalade mig att jag kunde ta tävlingen som ett långpass....

Ja nu börjar min redogörelse för vällingby marathon 2009:

Vaknade på fredagen och hade grymt ont i nacken, jag som aldrig får nackspärr hade den dåliga tajmningen att få det dagen före ett marathon lopp.
Oron var stor för det blev bara värre ju längre dagen led, men jag laddade som planerat med kolhydrats dryck, pasta middag och massa chips med dipp och coca-cola framför en spännande Beck film. På kvällen var det riktigt eländigt och jag började göra mig beredd att kasta in handduken.
På tävlingsdagens morgon vaknade jag som vanligt en timme innan klockan skulle ringa, tävlings nerverna...
Nacken gjorde ont men var mycket bättre och jag kände att det här kommer nog att gå.
Satte mig vid datorn och laddade ned gamla CD skivor i mobilen, Lustans Lakejer, Imperiet, Beatles, Ted Gärdestad och sist men inte minst favvon David Bowie här skulle det bli 4,2 mils nostalgi tripp.
Åt två stora portioner gröt, ett ägg och drack juice.

Tog sen tunnelbanan ut mot Vällingby och på tävlingskansliet träffade jag löparvännerna Peter och Ulla Lembke Team Fakta. Peter skulle springa trotts att han helgen innan sprang ÅTTA mil på TEC tävlingen i Täby, Ulla trottsade sin astma och sprang trotts kyla, vilka hjältar.

Träffade klubb kompisarna Daniel ( sprang mil tävlingen) Masse som också skulle springa maran.
Jag pratade med Ulla och jag sa att jag kanske hänger på henne i början jag hade tänkt springa i ca 6:30 tempo men hon hade tänkt springa ännu saktare.
Vid starten stod vi kanske ca 100 löpare väntandes på start skottet.
Foto: Peter Lembke
Tänk att jag alltid hoppar till av startskotts pistolen fast jag vet att skottet kommer....
Iväg kom vi och denna gång startade vi uppe centrum så nu hade vi lite publik, lördags handlande människor som säkert tyckte vi var lite tokiga.

Jag lämnade Ulla ganska omgående för mina ben hade inte alls samma plan som mitt huvud. Nä dom ville inte ta det lugnt, de bar iväg med mig och jag NJÖT.
Känslan i benen och kroppen var otrolig, det gick så lätt. Samtidigt skrämdes jag lite över farten det gick ju för mig alldeles för fort, det tempot jag sprang i, i snitt 5,53 tempo, springer jag knappt milen på när jag tränar själv!!!
Men jag kände att det fick bära eller brista, någon gång måste man ju våga håller det så håller det.
Det är så svårt att beskriva hur jag kände hur tankarna gick, det var ren och skär löparglädje. Åh vad jag älskar denna maskin, min kropp som så sällan sviker mig. Kärleken flödade i mina tankar kärleken till klubbkompisarna i IF Linnèa, kompisarna i NMT och familjen de har alla en så STOR del i mitt liv. Utan er hade jag inte klarat av att göra det jag gjorde denna marathon dag.

Benen pinnade på och jag SPRANG om löpare efter löpare!!!!!!Det händer mig sällan. Och de som sprang om mig sprang jag senare om. (Förutom en duktig tjej som gjorde sitt första marathon och som jag kanske har "värvat" till klubben, hon sprang om mig sista km urstark.)
Jag väntade på tröttheten men den lät vänta på sig, jag drack vid varje vätskestation precis som planerat. Efter varje varv (fyra sammanlagt) var planen att äta något av min medhavda "matsäck" bestående av marsipan och nötcremè.

Vid två mil var benen fortfarande oförskämt pigga och jag började vittra personbästa slakt!! Jag hade redan slagit mitt halv mara rekord med råge.
Jag räknade ut att om jag fortsatte i samma tempo hade jag chans att kapa min tid med ca 25 minuter!!!!!!!!!!!!!!! 25 minuter!!!!!!!!!!
De var roligt vid varvningen, där speakern stod, varje gång så ropade dom:
"här kommer den lilla flickan, Pernilla Johansson från IF Linnèa" Inte illa för en blivande 40-åring!!!
När jag kom till varvningen för tredje gången och skulle på börja mitt sista varv stod Masse där och hejade på han hade precis klivit av.
Glömde säga att Daniel stod vid varvningen efter första varvet och hejade. Tack Daniel och Masse för stödet!!

Nu efter ca 32-34 km började det bli riktigt riktigt tungt, höften värkte knäna gjorde ont. Och då fick jag se Peters rygg och oj vad glad jag blev. Med lite förnyade krafter kom jag ifatt honom. Vilket var tur för han den klippan, energiknippen peppade på mig och sprang med mig återstoden av loppet. En kritisk punkt. Men hela tiden hade jag i huvudet att jag skulle i mål med bra tid. Helst inte släppa förbi någon tjej.

I backarna pratade jag högt Linnèa mantrat "upp med huvudet, fram med höften och brösten", när Peter såg att jag var trött och tappade hållningen så på minde han mig om mantrat.

När vi hade ett par km kvar fick jag håll och det var det som sen var jobbigast. Peter sa att det kan släppa om man går en liten bit, så det gjorde vi men jag var orolig för att släppa förbi någon tjej (här känner jag inte alls igen mig som helt har saknat tävlingsinstinkt när det gäller löpning, mitt mål har hela tiden varit att slå mig själv). Peter sa att jag hade 100 meter till godo till nästa tjej. Som var tjejen som sen sprang om mig.

Hållet blev mycket riktigt bättre efter ett par meters gång. Vi kämpade på, glädjen var stor när 40km skylten dök upp. Peter sa att om jag kämpade på kan jag gå in under 4.09!!!!

Nu var det kämpigt, ville öka men benen var som tuggummi. Löparstilen var nog inte vacker inte.
När jag hade kanske 200meter kvar säger Peter nu är det upp till dig om du vill in under 04.09 sagt och gjort jag ökade nu var målet nära. Där var speakern som igen hälsade den lilla flickan välkommen mot mål. På slutet försökte jag mig på en liten spurt och gick i mål på 4.08.05!!!!!!!!!

24 minuter snabbare än mitt sista marathon som var i Månkarbo i augusti 2008. En timme och fyra minuter snabbare än förra årets vällingby marathon!!

Jag var så lycklig och så slut, benen darrade och jag sa till Peter är det så här det ska kännas efter ett marathon?? Japp sa han, nu förstod jag att jag antagligen har haft mer att ge mina andra marathon lopp och det är här erfarenheten kommer in. Nu börjar jag känna min kropp och mina resurser och begränsningar.
Det var faktiskt nära att tårarna kom, åh vad jag älskar att springa!! Jag älskar att tävla jag älskar allt med det, uppladdningen dagarna innan, loppet, målgången, snacket med löparvänner innan och efter. Duschen. Endorfinerna i kroppen. Känslan när man på kvällen trött och ont överallt sjunker ned i soffan med ett löjligt leende på läpparna.
Peter skulle sen vänta på Ulla som kämpade vidare i banan och jag gick upp till tävlingskansliet för att sätta på mig torra kläder. När jag kom dit så skulle precis pris utdelningen börja så jag stannade för att titta på. Plötsligt så säger de: på tredje plats Pernilla Johansson IF Linnèa. Jag blev alldeles vimsig fick gå fram och välja ett pris, det blev en fin Polarn och Pyret nalle till min systers barn som snart ska komma till världen. Fast jag vet ännu inte vad jag vann pris för tror att det var i min åldersklass och kanske vi bara var tre där återkommer om det när de har lagt ut resultatet. Och är det så att det bara var tre i klassen så behöver man ju inte låtsas om det....utan jag kan ju vara stolt över att komma trea efter förra årets total vinnare...även om det som sagt säkert var i min åldersklass bara. När jag hade satt mig igen kom prisutdelaren springande efter mig med en lite bronspeng för Dm i veteran klassen. Alltså inom ett par timmar gick jag från den lilla flickan till veteran......
Slut i kroppen gåendes baklänges ned för diverse trappor tog jag mig hem och gick sen och åt seger pizza med dottern.
Detta är en dag som jag sent glömmer.
Tack Peter för obetalbart stöd ända in i mål!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Tack alla vänner i Linnèa för att ni finns och har gjort mig snabb och stark i backarna.
Tack Nmt för styrkan ni har gett mig!!
Tack alla som har orkat läsa detta något vimsiga men lyckliga inlägg.
Nu väntar nästa mål: Lidingö Ultra 50km den 9 maj!!



söndag 25 januari 2009

Änligen

Efter drygt en veckas vila har jag nu sprungit 5 km utan att ha hostat en enda gång, jiiipii. (fast jag ska erkänna att ngn hostning kom när jag var i "mål" men det är ok) Jag har inte hostat mer ikväll heller. Så imorgon är det jag som ställer klockan på 04:45, drar på mig löpar kläderna, kokar havregryns gröt som ätes med soya mjölk och äppelmos. Mums!!
Hoppar in i bilen vid 05:45 och åker till Östermalms ip för att träna med Nordic Military Training. Ska bli så himla kul. Gud vad jag har saknat ALLA!!!

lördag 24 januari 2009

Jag lever

Jo jag lever men har konstigt nog inte haft någon inspiration till att skriva.
Vad har jag sysslat med i vinter?
Jo världens roligaste träning, Nordic Military Training. Det är konditions träning med styrke inslag mest hela tiden ute i skogen, ledd av militärer, poliser, brandmän. Helt underbara instruktörer och ankare (ankarna peppar och ser till att alla hänger med) är det där.
Träningen innehåller allt jag älskar; lera, smuts, gemenskap, glädje, svett, utmattning, puschning, peppning, glädje jo jag skulle kunna fortsätta i oändlighet.
5 veckor camp var det före jul och oj så stark jag blev av dom. På det avslutande fys testet gjorde jag 37 armhävningar på TÅ. Jag som alltid har kört armhävningar på knäna.

Tanken var att jag bara skulle köra ett camp och sen ta tag i löpningen. Men insåg att abstinensen efter träningen och alla kompisar skulle bli för svår. Så nu har en ny camp startat som varar i sex veckor. På fys testet som gjordes första veckan så gjorde jag 50 armhävningar på tå, glädjen var stor. Stolt som en tupp är jag.

Tyvärr har det varit träningsvila i en vecka pga en elak hosta som har hållt i sig i en månad.
Jag har också sedan mitten av december dragits med en sträckning i sätesmuskeln som så sakteliga håller på att bli bra. Hade träningsvila nästa tre veckor runt jul!!!!

If Linnèa träningen är också igång men dessa veckor då militär träningen är igång får jag nöja mig med ett Linnèa pass i veckan.

Något som jag ser otroligt mycket fram emot är träningslägret med If Linnèa som går av stapeln i Smygehuk i Skåne i april. Ska bli helt underbart att tillbringa flera dagar med detta härliga gäng löpare.

Men nu ser jag fram emot att kanske kanske trots doktorns order börja träna på måndag igen.

Härliga Instruktör Bruno har gett order om 100armhävningar per dag som man kan dela upp i 20st per gång, de första två ska vara på tå. Detta ska ske från imorgon söndag tills nästa måndag. Men jag har tjuvstartat i torsdags redan och dessutom lagt till sittups. Nu ska jag bli STARK!