Härliga härliga Månkarbo

Månkarbo kommer att för evigt ha en speciell plats i mitt hjärta. Vilka invånare. Som hade bänkat sig utanför sina hus och satt i timmes vis och hejade allt vad de orkade. Oj vad det värmde. Till och med kossorna hejade på sitt vis. Någon enstaka hund stämde också in i kören.
Månkarbo marathon arrangerades för första gången i år och arrangörerna Månkarbo IF hade räknat med eller snarare hoppats på ett 60-tal deltagare. Det dök upp över hundra..........

Vi tar det från början. Jag hämtade upp Fredrika allas vår Ultraschmultra kl åtta. I bilen pratades det löpning och vi var fulla av förväntan. Vi hade ungefär samma mål. Ta det lugnt och se det som ett långpass...............men det gick inge vidare med den saken för hör och häpna vi slog båda person bästa!!!!!!!!!!!!!!!!! Mer till det senare.
Månkarbo var lätt att hitta inte en enda felkörning vilket är mkt ovanligt för mig.
Vi var i god tid och kunde strosa runt och heja på folk. Träffade Peter och Ulla från Team Fakta, de härliga tokarna hade sprungit det spännande loppet Swiss alpin helgen innan. Trots det eller kanske tack vare det fick de båda mycket bra tider. Strongt jobbat, ni är mina idoler!!
Träffade en dam i sina bästa år runt sjuttio skulle jag tro, hon skulle nu springa sitt 129 eller om det var130 marathon. Det var många man blev imponerade av denna dag.

När klockan närmade sig elva så väntade vi vid starten och plötsligt så gick start skottet. Mkt plötsligt kändes det som var inte alls beredd.
Men vi pinnade på i sakta mak, fast lite fortare än planerat. Mina ben kändes pigga och jag hade svårt att hålla igen så efter ett tag så lämnade jag Fredrika och sprang på. På mina två tidigare marathon, Vällingby marathon-08 och Stockholm marathon-08 så har jag fegat lite med farten och haft kraft kvar när jag kommit i mål. Så kanske att det var läge att våga lite nu, det var ju ändå en helt flack bana i vackra om givningar, en bana som var sju km lång och som vi skulle springa sex gånger. Att jag skulle våga var inget planerat även om det kanske låg där längst bak i huvudet.
Det fick bära eller brista. Vid dryga två mil så var jag lite orolig att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att jag skulle bli tvungen att sakta ned rejält. Men så blev inte fallet, benen lydde mig och pinnade på. Vid vätskekontrollerna så bjöds det på olika drycker, druvsocker, russin, bananer och en härlig service. Vätskekontrollerna var utplaserade vi varvningen och vid 3,5km. Mycket strategiskt. Jag som sällan springer om löpare, som i början låg fjärden sist eller så sprang om en hel del löpare. Vilken underbar känsla det var, och de man har sprungit om kan man ju inte släppa förbi eller hur!!!
På näst sista varvet började min mage bråka med mig och jag hade jämt sjå att hålla den i schack. På slutet av näst sista varvet kollade jag på klockan och såg att det luktade personbästa.
Sista varvet var benen tunga och magen hemsk. Men jag lyckades hålla min fart och till och med springa om två löpare alldelles före mål. In i mål hade jag en långsam spurt, nu fick jag känna på hur det ska kännas efter en mara, nu var jag så slut att jag hade kunnat lägga mig ned på stället.
Det var skillnade mot Vällingby och Stockholm det. Tiden blev 4.32 sekunderna kommer jag inte ihåg återkommer om det:-)
Efter målgång och andhämtning så stapplade jag så snabbt jag kunde till bilen för att hinna hämta våra väskor. Sen snabbt tillbaka för att inte missa Fredrikas målgång. Jag hann precis fram i tid, för Fredrika hade pinnat på som bara den och slog sin tid från Stockholm marathon med ca en halv timme. STRONGT jobbat! Vi var så lyckliga.
Och pris fick vi (fast det fick alla men det behöver vi ju inte låtsas om) vid prisutdelningen, ett mycket praktiskt vattentät mobilfodral från Haglöfs valde jag ut.

När prisudelningen var över var det två mycket lyckliga löpare som satte sig i bilen för att åka hem. Benen är ömma men lyckokänslan är total. Tänk vi gjorde det. På ett ganska oplanerat marathon.