Kon som lekte tjur

Jag, Britta, Tone och Mia före starten

Igår begav sig fyra glada Linnèaner (medlemmar i IF Linnèa) till Flemmingsberg och Tjurruset som för första gången släppte lös ca 550 kvinnliga tjurar eller kossor kanske vi var.

Vi var galet sugna på att springa, tänk att man kan längta så efter gyttja och lera.

När starten gick så var det bara att jogga på i maklig takt för det var trångt, men vad gjorde det för här gällde det inte att slå någon tid utan bara ha kul och njuta av lera, smuts och vatten!!!

Efter en kilometer eller så blev det lättare att springa och vi övergav fältet vi sprang på ibörjan och begav oss in i skogen. Nu gällde det att se upp var man satte fötterna, för här var det rötter, stenar och lera. När det kom en backe så sa jag mantrat till mig själv: "upp med huvudet ut med brösten och höften" , men nu fick jag problem hur skulle jag nu se alla rötter och stenar? Jag som är så klumpig? Men det gick man fick ha ögonen neråt.

Det var helt underbart i skogen, träden lös i alla höstens härliga färger och löpningen kändes lätt. Efter fyra kilometer började utmaningarna på riktigt, nu kom geggan och kärren. Plötsligt så såg man hur löparna framför en sjönk ned till knäna i ett kärr. Äntligen skulle man få bli blöt och geggig!!!!

Det var bara att kliva i och försöka springa. Ibland fastnade benet och man fick dra upp det och flera gånger var det ytterst nära att jag låg raklång i kärret. När man sjönk ned som värst var gyttjan upp till ljumskarna.

Efter ett tag så kom man upp på torra land igen och nu var skorna hala!!!

Men otroligt nog höll jag mig på fötterna även när man var tvungen att springa på bergshällar. Nu växlade banan mellan skogsterräng, kärr och mycket leriga parti. Konstigt nog så kändes det aldrig riktigt jobbigt antagligen för att man var så fruktansvärt koncentrerad över var man satte fötterna och så klart för att det var så KUL!!!

När banan närmade sig slutet, när det var ca tre kilometer kvar så kom man ut på ett fält i närheten av mål och start området och nu skulle man över ett stort dike som naturligtvis var vattenfyllt. Jag tog satts och hoppade men plurrade i med hela ena benet och fick dra mig upp med armarna medans glada killar hejade glatt.

Efter ett tag så kom man till en å där det stod funktionärer som talade om att man skulle hålla i ett rep och vada igenom ån. Vattnet räckte mig till armhålan. Jag min badkruka kan säga att jag har badat i oktober DET har aldrig hänt kan jag lova!!

Nu började jag förbereda mig för hindrena som jag trodde skulle komma jag hade fått för mig att det skulle ligga bildäck som man skulle hoppa över, stora hinder som man skulle över, typ sådana som man ser i militär filmer a là En officer och gentleman. Men de kom aldrig, det som kom var ett nytt kärr där pigga och muntra funktionärer bokstavligen puttade i en i. Detta kärr luktade enormt illa. Skulle jag någonsin bli kvitt denna stank????????????? Banan avslutades med en enorm backe, som jag trots IF Linnèas back träning fick gå uppför. Sen bar det nedför mot mål och jag orkade med en liten spurt på slutet. Tiden blev 1,01,24 vilken jag är mkt nöjd med.

Tone, Britta och Mia var såklart redan i mål de snabba vesslorna.

Glada leriga löpare! Foto Mia

Vi hämtade våra väskor och gick för att ta av oss alla leriga kläder, vi var så härligt lyckliga! Detta var bland det roligaste jag gjort och det var det roligaste loppet jag varit med på!!!

Mina leriga skor

Så här lycklig blir man av Tjurruset, god bulle som Britta bjöd på och härliga klubbkamrater.

Vi beslöt på stående fot att IF Linnèas terrängsektion var bildad. Mer terräng åt folket.

Tone och jag försöker se arga och farliga ut inför loppet!!

TRÖST

Jag avstod ju från SUM pga knät men nu ska jag trösta mig med Tjurruset!!!!!
Jag och tre härliga klubb kompisar ska springa. Det lär bli kallt, lerigt och blött och förhoppningsvis alldelles underbart.

HJÄLP

Kan någon hjälpa mig, jag har lyckats dribbla bort kommentars funktionen och har inte lyckats få tillbaks den hur jag än försöker. Antar att jag inte är tekniskt begåvad nog. Men man kan inte vara bra på allt.
Vore tacksam för hjälp. Ni kan svara i några inlägg längre ned där kommentars funktionen finns eller maila mig på pernillaj@comhem.se
TACK!!!!!

LYCKLIG

Lycklig och trött sitter jag här och orkar egentligen inte skriva men jag bara måste SKRIKA:
PERSON BÄSTA på milen!!!!!!!!!!!!!!!!! Faktiskt det snabbaste jag någonsin sprungit tror jag.
54.30!
Tack Tone och killen som hemska jag glömt namnet på för stöttning utan er Linnèaner hade jag aldrig klarat det.
Det är så kul att springa med IF Linnéa, man blir verkligen sporrad.
Nä nu går ögonen i kors uppdaterar mer när jag hämtat mig.

Härligt

Både igår och idag har jag sprungit sex km med min hund Alice delvis i terräng för det gillar hon. Mitt knä har inte kännts av alls. Hurra för det. Men jag fortsätter att vara försiktig och stretcha duktigt.

Bellman

Lördag och Bellmansstafetten:
På morgonen kl 08,30 så åkte jag och yngsta dottern till hennes medryttar häst. Vädret var vackert men kyligt. Klockan 11:15 var vi hemma igen bytte om till löpar kläder i en rasande fart och gav mig av till tvärbanan. I Liljeholmen blev det ett besök på Konsum för att få i mig något ätbart. Det blev en soya jougurth och en nötbar till lunch. Väl framme i Stora Skuggan hittade jag Jerry och company. Jag skulle ta andra sträckan. Värmde upp ordentligt. Jag var lite nervös. Jag hade inte sprungit den distansen på tävling på ca 20 år! Hur gör man vilken fart ska man lägga sig på, är det bara att rusa iväg eller?
Tog dubbel dos astma spray men lät sprayen ligga kvar i ryggan för jag har ju inte behövt använda den under något lopp i sommar och nu skulle det ju bara vara "ynka" fem kilometer. Där begick jag ett STORT misstag.
När jag hade växlat med Anna - Lena och trängt mig förbi ett antal löpare så gick jag inte att hejda - jag rusade fram ett par hundra meter innan jag insåg att så här fort kan jag ju inte springa i femkilometer. Så jag saktade ned. Efter cirka en kilometer så började jag få svårt att andas, nu fick jag springa med astma i fyra hela kilometrar. Jag lät som ett tröskverk. Men det var bara att kämpa på för man sviker ju inte ett lag!!!
Kom i mål och växlade med Jerry, illamående och med en mkt ansträngd andning. Detta misstag ska jag inte göra om, det sinkade min tid rejält.
Men jag är nöjd att jag sprang på en ganska ok tid, 28,24 min och ännu nöjdare över att mitt knä skötte sig och framför allt glad och nöjd över en trevlig eftermiddag med Jerry och company.

Ta det lugnt? Jag? Nä!!!

Jag skulle ta det lugnt har jag ju sagt men det kan man göra när man blir gammal.....
Idag sms:ade Jerry och frågade om jag ville springa Bellmansstafetten. Klart jag ville. Det var länge sedan jag sprang ett fem kilometers lopp, hur lägger man upp det? Fullt speed och se hur länge det räcker.....
Jag ska köra järnet och se vilken tid jag kan komma ned i.
Nu blir det troligtvis nattvak här äldsta dottern är på fest, vet att hon är ordentlig och skötsam men kan ändå inte sluta oroa mig. Det finns ju andra som inte är det....
"Små barn små bekymmer stora barn stora bekymmer".....
Nä det kommer att gå bra och jag ska lägga mig och läsa och ringa henne emellanåt.
Natti natti