Fortsättn. Sthlm Marathon

Nu fortsätter jag där jag slutade vid Rålambshovs parken. Löpningen flöt på och fantastiskt stöd bjöd dom från Runners World, de hejade och tjoade. Min svåger nr 2 med familj stod där längs Norr mälarstrand och hejade. Tack. Framme vid Stadshuset höll en kvinna fram en liten påse med annanas bitar och sa varsågod. Det var gott det och gav förnyad energi. Tack du främmande rara person!!!

Nu väntade snart den tyngsta delen, enligt mig, av banan den som gick via Vasagatan och ut på Torsgatan. På Vasagatan sprang jag ihop med en tjej som sprang en bit med mig på Vällingby marathon. Vi små pratade en stund innan våra vägar skildes åt. Vid bortre delen av Centralen där Arlanda tågen går var det bara en smal passage så där var det kö för att ta sig igenom: Mycket mycket trist men snart kom förklaringen till det. Plötsligt kom ledarbilen och den ledande Kenyanen flög förbi herrejisses vilket tempo. Han hade inte långt kvar till mål och jag var inte äns klar med första varvet!!!
I slutet av Torsgatan bjöds det på druvsocker jag tackade och tog emot.
Nu bar det av mot Odenplan. Jag kände mig fortfarande pigg. Vid Odenplan var det mkt publik!

Jag tog rygg på olika löpare då jag kände att jag behövde drag hjälp och ibland så lät jag bli och bara sprang. Det roliga är att de jag tog rygg på ofta dök upp lite då och då längs loppet.
Nu var det inte allt för långt kvar tills halva loppet skulle varar avklarat.
Fortsatte mot Humlegården. Efter ett tag så skymtade jag Stadion. Nu var det snart bara halva loppet kvar, detta skulle gå vägen jag kommer att klara det var mina tankar vid halva loppet. När vi svängde in på Vallahalla vägen för att på börja andra varvet var vinnaren i mål redan och pustade vid det här laget ut!

Vid Gärdet fick jag lite huvudvärk trodde först att det var solen men efter en snabb analys så kom jag på att det måste ha varit det kalla vattnet som jag med jämna mellanrum hade doppat min keps med.
Så nu var det slut doppat med kepsen. Analysen var riktig för huvudvärken försvann när kepsen var torr.
På Gärdet bjöds det på banan. Gott gotti gott gott.
Jag hade av många hört att Djurgårds sträckan skulle vara tung men det tyckte inte jag hur kan den vara tung när det är så vackert. Visst det var inte så mkt publik men det har man ju inte annars heller när man springer.

Jag har glömt att berätta att jag i början av loppet försökte haka på 5.00 hararna och gjorde det ganska länge också men vid en vätske kontroll vid Centralen tappade jag bort honom.
Nu på Djurgården dök två 5.00 harar upp framför mig. De sprang SAKTARE än jag, gjädjen spred sig i min kropp när jag sprang om dom. Det var nu jag fick vittring om att det var möjligt att komma i mål före 5 timmar. Taktiken var enkel, de skulle inte få springa om mig så länge jag hade dom bakom mig så var jag trygg.
Före Djurgårdsbron stod min make och hans bror (Svåger 1) med familj och hejade nu hade jag inte krafter att flyga på dom och säga bu. Nu var det fullt fokus.
På Strandvägen bjöds det på energikakor, tänk vad vad det kan göra gott att äta lite när man springer långt.
Nu var det bara att kämpa på, min höft hade börja göra lite ont och benen var lite trötta. Vid skeppsbron stod Svåger nr 2 med familj igen, då var jag ju tvungen att försöka se lite pigg ut.
Vid slottet hade jag sprugit 30 km, tänk nu var det bara ca 12 km kvar men ack vilka långa kilometer.
Forstättning följer senare.......