En länk: diabeticontherun.wordpress.com gå in och läs!!!!!!!!!!!!!!!
Mycket imponerande!
fredag 11 juli 2008
torsdag 10 juli 2008
IF LINNEA
Ikväll tog jag mod till mig och cyklade till Zinkensdams Ip för att träna med If Linneas löparklubb.
Och det har jag inte ångrat. Det var kul att träffa lite nya människor alla med löpning som intresse och alla var väldigt trevliga och välkomnande. Back intervaller stod på schemat. Perfekt för mig som verkligen behöver bli puschad för att få ändan ur vagnen när det gäller intervaller. Inte min favorit syssla direkt. Jag var också lite orolig för vad mitt knä skulle säga och hade planerat att ta det lite lugnt.
Som uppvärmning sprang vi 4,58 km längs Ringvägen ned mot Eriksdahlsbadet och sen längs Årstaviken fram till en lagom brant backe. Marathonmia berättade medans vi sprang i ett ganska så högt tempo för att vara mig, att vanligtvis så brukade det vara tre grupper en snabb, en mellan och en långsam grupp men idag var bara snabba och mellan gruppen där.....
Så gick det för mig som skulle ta det lugnt. Det tog oss ungefär 24.40 minuter att springa de 4,58km tempot var 5,23 detta enligt Mias klocka och hon låg ngn meter före mig....
Så det tempot var högre än mitt vanliga tempo. Men knät kändes helt okej.
Nu skulle vi springa intervaller, jag bestämde mig för att ta det mkt lugnt och mer eller mindre bara springa uppför dom inte ruscha. Första omgången gav sig knät lite till känna och jag gick resten av backen och bestämde mig för att gå i backen. Men det klarade jag ju inte så jag sprang sen sex gånger uppför backen. Det gick väl inte särskilt snabbt, men det gick och knät gjorde inte ont. Sista gången sprang jag bredvik J och då blev det fart!! Kul.
Sen skulle vi springa tillbaks mot Zinken trodde jag men ack så fel jag hade. Vi skulle avrunda med en tre kilometers runda förbi Reymers en bit på Södermälarstrand och sen upp mot Münchenbryggeriet. Det var tungt men det gick tack vare trevligt sällskap.
När vi nådde Zinken hade vi sprungit 10km och oj vad jag svettades.
Detta kommer jag defintivt göra om helst redan nästa torsdag.
Tack alla If Linneaner för en mkt trevlig träning.
Och det har jag inte ångrat. Det var kul att träffa lite nya människor alla med löpning som intresse och alla var väldigt trevliga och välkomnande. Back intervaller stod på schemat. Perfekt för mig som verkligen behöver bli puschad för att få ändan ur vagnen när det gäller intervaller. Inte min favorit syssla direkt. Jag var också lite orolig för vad mitt knä skulle säga och hade planerat att ta det lite lugnt.
Som uppvärmning sprang vi 4,58 km längs Ringvägen ned mot Eriksdahlsbadet och sen längs Årstaviken fram till en lagom brant backe. Marathonmia berättade medans vi sprang i ett ganska så högt tempo för att vara mig, att vanligtvis så brukade det vara tre grupper en snabb, en mellan och en långsam grupp men idag var bara snabba och mellan gruppen där.....
Så gick det för mig som skulle ta det lugnt. Det tog oss ungefär 24.40 minuter att springa de 4,58km tempot var 5,23 detta enligt Mias klocka och hon låg ngn meter före mig....
Så det tempot var högre än mitt vanliga tempo. Men knät kändes helt okej.
Nu skulle vi springa intervaller, jag bestämde mig för att ta det mkt lugnt och mer eller mindre bara springa uppför dom inte ruscha. Första omgången gav sig knät lite till känna och jag gick resten av backen och bestämde mig för att gå i backen. Men det klarade jag ju inte så jag sprang sen sex gånger uppför backen. Det gick väl inte särskilt snabbt, men det gick och knät gjorde inte ont. Sista gången sprang jag bredvik J och då blev det fart!! Kul.
Sen skulle vi springa tillbaks mot Zinken trodde jag men ack så fel jag hade. Vi skulle avrunda med en tre kilometers runda förbi Reymers en bit på Södermälarstrand och sen upp mot Münchenbryggeriet. Det var tungt men det gick tack vare trevligt sällskap.
När vi nådde Zinken hade vi sprungit 10km och oj vad jag svettades.
Detta kommer jag defintivt göra om helst redan nästa torsdag.
Tack alla If Linneaner för en mkt trevlig träning.
onsdag 9 juli 2008
NU
Nu kommer den utlovade rapporteringen från Hornstull-Järna som blev Hornstull-Rönninge.
Förberedelserna började redan på lördagen i form av extra ätande och drickande och sportdrycks inhandlande. Jag var mkt förväntansfull och formligen räknade timmarna till Söndagen. Gick och la mig tidigt men kunde så klart inte somna förrän efter tolv. Vaknade kl halv sex, en hel timma innan klockan skulle ringa, men lyckades slummra om lite.
Vid tjugo över sex gick jag upp och kokade min gröt. Klädde på mig. Laddade, var superladdad.
Så klockan åtta var det äntligen dags att åka. Vädret var perfekt, mulet och svalt. På tunnelbanan mot Hornstull stod en löpar klädd tjej, också hon skulle springa. Det var Funrun vars blogg jag hittade kvällen innan...kul att få sällsis till Seven Eleven.
När vi kommer fram till Seven Eleven kommer Christian Ritella springande med lätta kliv. Precis som i Årets sista långpass sprang han till samlingsplatsen.
Han berättade att han i midsommar deltagit i ett 100 km lopp i Belgien tror jag det var, men det var inget som märktes på honom.
Allt eftersom kom det fler och fler löpare, en hel del bekanta som: Peter, Jerry, Christina ,Christian, och så Fredika såklart. Någon till som jag kände igen från Årets sista långpass men som jag inte kommer ihåg namnet på. Marathonmia dök upp, henne var det första gången jag träffade live så att säga, hon hade sin make med sig. Det hade Fredrika också. Sen var det en hel hoper med trevliga löpare som jag träffade för första gången allt som allt blev vi ca 25 löpare.
När klockan slagit kvart i nio sprang vi iväg upp mot Liljeholmsbron där kom redan första pausen, en ofrivillig sådan, broöppning.
Sen fortsatte vi söderut. Det var så härligt att springa med andra löparnördar och få nörda sig ordenligt. Höra allas galna upptåg. Första stoppet blev på en bensin mack på deras toa. Morgon bestyren som inte lyckades klaras av hemma klarades av där. Skönt för nu slapp jag springa och knipa. Förlåt känsliga läsare för mer info än ni kanske ville ha. Sen fortsatte vi. Nästa stopp skulle bli Skärholmen. Där ville en del äta på McDonalds. Klockan var bara tio och jag måste säga att jag hade svårt att tänka tanken på att äta hamburgare vid den tiden och hade bestämt mig för att inte äta men tänkte om och beställde hela kittet, fast lilla menyn då.
Satt och pratade med en mkt spännande tjej vars namn jag glömt.
Mätta och belåtna startade vi igen och det är verkligen nyttigt att träna på att springa efter man har ätit. Springer man inte fort så går det. Benen var pigga och jag njöt av upplevelsen. Jag sprang ömsom i sista truppen och ömsom i mellan truppen pratandes med olika löpare.
Vi sprang förbi Vårby,där bröt en grupp ur för att springa fortare med färre stopp, vi andra fortsatte vidare mot Hallunda. I Hallunda klev mitt Mcdonaldssällskap av, hon hade planerat att inte springa så långt. Där klev även Annika av, Annika var lite skadad och hade planerat att följa med på vår uppvärmning, men jag tror det blev lite längre...
Tror också att det var där Fredrikas man klev av. På McDonalds i Hallunda hämtade vi upp en löpare som jag inte kan namnet på och en del inhandlade dricka.
Nu skulle vi lämna betong förorten mot landet i Botkyrka. Benen skulle nu ta oss mot Salem/Rönninge. Den sträckan var mkt trevlig, med öppna fält och skog om vartannat. Fina kyrkor. Nu kom solen och temperaturen steg. Förutom skavsår av ryggsäcken kändes allt bra.
Vi sprang in i skogen och tittade på den järnhaltiga källan S:t botvidskälla.
Tänk vad trevligt det är med sällskap särskilt här då det var många och lååånga raksträckor som hade kunnat kännas väldigt långa men nu försvann de bara när man hade så trevligt sällskap.
Vid Salems blomskylt samlade vi ihop oss lite inför backen upp mot Rönning. Någonstans i denna backe började mitt högra knä göra ont. Det kom helt plötsligt utan att jag hade klivit snett eller så. Ganska snart kände jag igen smärtan, eländes elände, löpar knä!!!!!!!!!!!!!!
Varför kommer det i högra knät som jag aldrig har känt något i. Det brukar ju vara i vänstra knät jag har känningar i!
I backen ner mot Rönninge gjorde det allt ondare. Det ilade på något konstigt sätt ned i vaden
I Rönninge tog vi paus och genast när vi hade stannat och gick så gjorde knät ännu mer ont.
Det blev bara värre och värre. Men ännu hade jag inte tänkt tanken att ge upp. På ett kafè satt en dam och såg förundrad på oss och frågade " ursäkta vilka är ni?" Hon var full av beundran när jag berättade.
Utanför Konsum fick vi sällskap av en andmamma med elva ungar halva kullen hade hon adopterat från en and som inte levde längre. De tyckte vi var mycket intressanta, särskilt när vi åt.
Några av oss hade satt sig vid en grekisk restaurang och åt mat. Jag nöjde mig med en drickjogurth som jag handlade på Konsum och medhavd marsipan.
Jag haltade omkring och provade knät. Det kändes inte alls bra!
När det drog ihop sig till avfärd så undrade de andra om jag verkligen kunde fortsätta. "ja en bit till vill jag fortsätta". Nu var det så att det var sju km tills nästa möjlighet att åka hem.
Jag provsprang lite fram och tillbaks och insåg att det inte skulle gå vägen, det var allt för smärtsamt. Men jag hade så svårt för att kasta in handuken. Tur att det fanns andra erfarna löpare som kunde prata mig tillrätta så jag inte förstörde hela löparsommaren.
När jag sa hejdå till dem brände tårarna i ögonen och jag ansträngde mig för att inte börja gråta.
Gud vad knäpp man är det är ju bara löpning.
Men jag hade sett så mkt fram emot denna dag. Kanske för mycket.
Det var verkligen tur att jag bröt för jag hade svårt att ta mig uppför trappan till pendeltåg perrongen.
En sak som var nyttig med denna tråkiga insident är att jag har lärt mig att kroppen inte är en maskin som bara går och går. Ibland säger den ifrån.
Allt kan inte gå som man vill.
Kanske hade jag varit för kaxig för det fanns inte i min värld att jag inte skulle nå Järna. I mitt huvud var jag redan där, hade redan skrivit in de 5,4 milen i dagboken, mentalt.
Men ibland vill inte kroppen och då går det inte.
Knät gjorde ont i ett och ett halv dygn. Men i går tisdag så var jag med på Friskis och Svettis ute gympa och det gick bra. Avslutade med en två km runda utan känningar i knät. Så det finns hopp.
De andra löparna fortsatte mot Östertälje, där klev tre löpare av, tror jag det var.
De andra nådde alla målet Järna. Starkt och bra jobbat av alla. Många personliga rekord sattes.
11 av 25 startande nådde Järna. Inte illa.
Gå in på Fredikas blogg och läs hennes underhållande läsning om hennes helt underbart välorganiserade ultraträningspass. Tack för allt Fredika. Hoppas vi kan göra om det igen snart.
Förberedelserna började redan på lördagen i form av extra ätande och drickande och sportdrycks inhandlande. Jag var mkt förväntansfull och formligen räknade timmarna till Söndagen. Gick och la mig tidigt men kunde så klart inte somna förrän efter tolv. Vaknade kl halv sex, en hel timma innan klockan skulle ringa, men lyckades slummra om lite.
Vid tjugo över sex gick jag upp och kokade min gröt. Klädde på mig. Laddade, var superladdad.
Så klockan åtta var det äntligen dags att åka. Vädret var perfekt, mulet och svalt. På tunnelbanan mot Hornstull stod en löpar klädd tjej, också hon skulle springa. Det var Funrun vars blogg jag hittade kvällen innan...kul att få sällsis till Seven Eleven.
När vi kommer fram till Seven Eleven kommer Christian Ritella springande med lätta kliv. Precis som i Årets sista långpass sprang han till samlingsplatsen.
Han berättade att han i midsommar deltagit i ett 100 km lopp i Belgien tror jag det var, men det var inget som märktes på honom.
Allt eftersom kom det fler och fler löpare, en hel del bekanta som: Peter, Jerry, Christina ,Christian, och så Fredika såklart. Någon till som jag kände igen från Årets sista långpass men som jag inte kommer ihåg namnet på. Marathonmia dök upp, henne var det första gången jag träffade live så att säga, hon hade sin make med sig. Det hade Fredrika också. Sen var det en hel hoper med trevliga löpare som jag träffade för första gången allt som allt blev vi ca 25 löpare.
När klockan slagit kvart i nio sprang vi iväg upp mot Liljeholmsbron där kom redan första pausen, en ofrivillig sådan, broöppning.
Sen fortsatte vi söderut. Det var så härligt att springa med andra löparnördar och få nörda sig ordenligt. Höra allas galna upptåg. Första stoppet blev på en bensin mack på deras toa. Morgon bestyren som inte lyckades klaras av hemma klarades av där. Skönt för nu slapp jag springa och knipa. Förlåt känsliga läsare för mer info än ni kanske ville ha. Sen fortsatte vi. Nästa stopp skulle bli Skärholmen. Där ville en del äta på McDonalds. Klockan var bara tio och jag måste säga att jag hade svårt att tänka tanken på att äta hamburgare vid den tiden och hade bestämt mig för att inte äta men tänkte om och beställde hela kittet, fast lilla menyn då.
Satt och pratade med en mkt spännande tjej vars namn jag glömt.
Mätta och belåtna startade vi igen och det är verkligen nyttigt att träna på att springa efter man har ätit. Springer man inte fort så går det. Benen var pigga och jag njöt av upplevelsen. Jag sprang ömsom i sista truppen och ömsom i mellan truppen pratandes med olika löpare.
Vi sprang förbi Vårby,där bröt en grupp ur för att springa fortare med färre stopp, vi andra fortsatte vidare mot Hallunda. I Hallunda klev mitt Mcdonaldssällskap av, hon hade planerat att inte springa så långt. Där klev även Annika av, Annika var lite skadad och hade planerat att följa med på vår uppvärmning, men jag tror det blev lite längre...
Tror också att det var där Fredrikas man klev av. På McDonalds i Hallunda hämtade vi upp en löpare som jag inte kan namnet på och en del inhandlade dricka.
Nu skulle vi lämna betong förorten mot landet i Botkyrka. Benen skulle nu ta oss mot Salem/Rönninge. Den sträckan var mkt trevlig, med öppna fält och skog om vartannat. Fina kyrkor. Nu kom solen och temperaturen steg. Förutom skavsår av ryggsäcken kändes allt bra.
Vi sprang in i skogen och tittade på den järnhaltiga källan S:t botvidskälla.
Tänk vad trevligt det är med sällskap särskilt här då det var många och lååånga raksträckor som hade kunnat kännas väldigt långa men nu försvann de bara när man hade så trevligt sällskap.
Vid Salems blomskylt samlade vi ihop oss lite inför backen upp mot Rönning. Någonstans i denna backe började mitt högra knä göra ont. Det kom helt plötsligt utan att jag hade klivit snett eller så. Ganska snart kände jag igen smärtan, eländes elände, löpar knä!!!!!!!!!!!!!!
Varför kommer det i högra knät som jag aldrig har känt något i. Det brukar ju vara i vänstra knät jag har känningar i!
I backen ner mot Rönninge gjorde det allt ondare. Det ilade på något konstigt sätt ned i vaden
I Rönninge tog vi paus och genast när vi hade stannat och gick så gjorde knät ännu mer ont.
Det blev bara värre och värre. Men ännu hade jag inte tänkt tanken att ge upp. På ett kafè satt en dam och såg förundrad på oss och frågade " ursäkta vilka är ni?" Hon var full av beundran när jag berättade.
Utanför Konsum fick vi sällskap av en andmamma med elva ungar halva kullen hade hon adopterat från en and som inte levde längre. De tyckte vi var mycket intressanta, särskilt när vi åt.
Några av oss hade satt sig vid en grekisk restaurang och åt mat. Jag nöjde mig med en drickjogurth som jag handlade på Konsum och medhavd marsipan.
Jag haltade omkring och provade knät. Det kändes inte alls bra!
När det drog ihop sig till avfärd så undrade de andra om jag verkligen kunde fortsätta. "ja en bit till vill jag fortsätta". Nu var det så att det var sju km tills nästa möjlighet att åka hem.
Jag provsprang lite fram och tillbaks och insåg att det inte skulle gå vägen, det var allt för smärtsamt. Men jag hade så svårt för att kasta in handuken. Tur att det fanns andra erfarna löpare som kunde prata mig tillrätta så jag inte förstörde hela löparsommaren.
När jag sa hejdå till dem brände tårarna i ögonen och jag ansträngde mig för att inte börja gråta.
Gud vad knäpp man är det är ju bara löpning.
Men jag hade sett så mkt fram emot denna dag. Kanske för mycket.
Det var verkligen tur att jag bröt för jag hade svårt att ta mig uppför trappan till pendeltåg perrongen.
En sak som var nyttig med denna tråkiga insident är att jag har lärt mig att kroppen inte är en maskin som bara går och går. Ibland säger den ifrån.
Allt kan inte gå som man vill.
Kanske hade jag varit för kaxig för det fanns inte i min värld att jag inte skulle nå Järna. I mitt huvud var jag redan där, hade redan skrivit in de 5,4 milen i dagboken, mentalt.
Men ibland vill inte kroppen och då går det inte.
Knät gjorde ont i ett och ett halv dygn. Men i går tisdag så var jag med på Friskis och Svettis ute gympa och det gick bra. Avslutade med en två km runda utan känningar i knät. Så det finns hopp.
De andra löparna fortsatte mot Östertälje, där klev tre löpare av, tror jag det var.
De andra nådde alla målet Järna. Starkt och bra jobbat av alla. Många personliga rekord sattes.
11 av 25 startande nådde Järna. Inte illa.
Gå in på Fredikas blogg och läs hennes underhållande läsning om hennes helt underbart välorganiserade ultraträningspass. Tack för allt Fredika. Hoppas vi kan göra om det igen snart.
måndag 7 juli 2008
Snart
Den värsta besvikelsen har lagt sig och knät känns bättre men inte bra.
Som jag lovat så kommer jag att skriva om gårdagen men inte ännu.....
Som jag lovat så kommer jag att skriva om gårdagen men inte ännu.....
söndag 6 juli 2008
Besviken och ont
Det blev inte 54km utan 28 fjuttiga kilometer. Nä det där tar jag tillbaks 28km är ändå28km. Vid Salem så fick jag hastigt och lustigt ont i högerknät. Löpar knä. Det brukar ju vara vänster knä som spökar. Tog mig till Rönninge där hade vi paus och smärtan bara tilltog. Försökte springa lite men det var smärtsamt. Kloka löpare sa att jag borde åka hem. Det tog emot och jag var gråt färdig men det var klokt så jag åkte hem. Vilket var tur för jag kunde knappt gå uppför trappan till pendeln. Sitter här och har ont och är sur och besviken fast det var en mkt trevlig tur så länge det varade. Skriver mer när besvikelsen har lagt sig.
lördag 5 juli 2008
Äntligen
Imorgon är det äntligen dags för Hornstull-Järna 54 km träningspass med Fredrika och tydligen är det hela 20 underbara härliga löpare som har anmält att dom kommer. Sen kan det ju hända att det dyker upp några som inte har anmält sig.
Tänk er att tillbringa en hel dag med likasinnade galningar ( galning är vad min släkt och familj kallar mig). Imorgon kväll kan jag om byxorna håller kalla mig Ultralöpare (är man ultralöpare även om man tar lite matpauser??), då har jag nått en bit på väg mot min dröm om att kunna titulera mig ultralöpare.
det är så kul att min löpning engagerar folk i min omgivning. min mans barndoms kompis ringde honom igår och berättade att han hade kollat upp min tid på sthlms marathon och var imponerad.
kul. min pappa som tycker jag är mega galen hade pratat med någon löpar kunning bekant som hade tipsat mig om att gå med i en klubb för att träna rätt och få tips om mat som är bra vid löpning.
jag funderar på att smyga ned till if linneas träning på torsdag.
min pappas fru som inte alls är sportig har överraskat mig med att visa ett ganska stort intresse för min löpning och hade pratat med sin frisör om mig. frisören hade visst en hel hoper med marathon bakom sig.
men allra roligast är de man lyckats inspirera till att börja röra på sig. det lever man länge på.
som ni ser så skippar jag stora bokstäver för datorn har fått knäppjuck och vägrar skriva sådana.
nu har jag varit och handlat sportdryck, marsipan, nötkräm för morgondagen.
önskar att mimmi hade varit hemma och kunnat vara med men hon behagar vara i usa och springa på härliga stränder hon.
nä nu ska laddas med städning
Tänk er att tillbringa en hel dag med likasinnade galningar ( galning är vad min släkt och familj kallar mig). Imorgon kväll kan jag om byxorna håller kalla mig Ultralöpare (är man ultralöpare även om man tar lite matpauser??), då har jag nått en bit på väg mot min dröm om att kunna titulera mig ultralöpare.
det är så kul att min löpning engagerar folk i min omgivning. min mans barndoms kompis ringde honom igår och berättade att han hade kollat upp min tid på sthlms marathon och var imponerad.
kul. min pappa som tycker jag är mega galen hade pratat med någon löpar kunning bekant som hade tipsat mig om att gå med i en klubb för att träna rätt och få tips om mat som är bra vid löpning.
jag funderar på att smyga ned till if linneas träning på torsdag.
min pappas fru som inte alls är sportig har överraskat mig med att visa ett ganska stort intresse för min löpning och hade pratat med sin frisör om mig. frisören hade visst en hel hoper med marathon bakom sig.
men allra roligast är de man lyckats inspirera till att börja röra på sig. det lever man länge på.
som ni ser så skippar jag stora bokstäver för datorn har fått knäppjuck och vägrar skriva sådana.
nu har jag varit och handlat sportdryck, marsipan, nötkräm för morgondagen.
önskar att mimmi hade varit hemma och kunnat vara med men hon behagar vara i usa och springa på härliga stränder hon.
nä nu ska laddas med städning
onsdag 2 juli 2008
Lever fortfarande
Nä jag har inte gott i ide eller så bara inte haft inspiration att skriva.
Löpningen tickar på. Fick inte ihop lika många mil som i april och maj. Men det är ju inte så konstigt eftersom jag sprang olika lopp då. Men jag är nöjd med mina 105 km.
På söndag ska jag springa ultraträningspasset Hornstull-Järna med Ultraschmultra och gänget. Mitt första steg mot att bli en ultralöpare. Det ska bli 52 härliga kilometrar.
Just nu kompleterar jag löpningen med ute gympa med friskis och svettis på vårt fält precis utanför oss. Perfekt komplement till löpningen.
En sak som jag har tänkt på är att det är bra att ha på sig Sthlms marathon finisher t-shirten när man gympar eller springer. För den förplikigar. Då kan man inte springa för långsamt eller slö gympa. Man får ta i och visa att man är värd tröjan. En bra morot för mig.
Mina planer för sommarens löpning är att eventuellt beroende på familjens planer springa Månkarbo marathon. Ett helt nystartat marathon.
Sen blir det Sthlms halvmarathon och sen i oktober blir min ultradebut i tävlingsformat: Sörmlands ultramarathon.
Men först ska snart här semestras. Två jobb veckor sen sexveckors semester....
Vi har för tillfället två hundar här hemma, vi är hundvakt åt Alice bror. Mkt kul de busar och springer runt på fältet som om de vore tokiga. Bilder kommer hoppas jag.
Alfons har varit här en vecka och stannar ytterligare en vecka.
På fredag hämtar vi lillsyrran på Centralen, då får vi hem henne från Düsseldorf, ska bli helt underbart att ha henne nära igen. Så länge det varar....
Löpningen tickar på. Fick inte ihop lika många mil som i april och maj. Men det är ju inte så konstigt eftersom jag sprang olika lopp då. Men jag är nöjd med mina 105 km.
På söndag ska jag springa ultraträningspasset Hornstull-Järna med Ultraschmultra och gänget. Mitt första steg mot att bli en ultralöpare. Det ska bli 52 härliga kilometrar.
Just nu kompleterar jag löpningen med ute gympa med friskis och svettis på vårt fält precis utanför oss. Perfekt komplement till löpningen.
En sak som jag har tänkt på är att det är bra att ha på sig Sthlms marathon finisher t-shirten när man gympar eller springer. För den förplikigar. Då kan man inte springa för långsamt eller slö gympa. Man får ta i och visa att man är värd tröjan. En bra morot för mig.
Mina planer för sommarens löpning är att eventuellt beroende på familjens planer springa Månkarbo marathon. Ett helt nystartat marathon.
Sen blir det Sthlms halvmarathon och sen i oktober blir min ultradebut i tävlingsformat: Sörmlands ultramarathon.
Men först ska snart här semestras. Två jobb veckor sen sexveckors semester....
Vi har för tillfället två hundar här hemma, vi är hundvakt åt Alice bror. Mkt kul de busar och springer runt på fältet som om de vore tokiga. Bilder kommer hoppas jag.
Alfons har varit här en vecka och stannar ytterligare en vecka.
På fredag hämtar vi lillsyrran på Centralen, då får vi hem henne från Düsseldorf, ska bli helt underbart att ha henne nära igen. Så länge det varar....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
