söndag 6 juli 2008
Besviken och ont
Det blev inte 54km utan 28 fjuttiga kilometer. Nä det där tar jag tillbaks 28km är ändå28km. Vid Salem så fick jag hastigt och lustigt ont i högerknät. Löpar knä. Det brukar ju vara vänster knä som spökar. Tog mig till Rönninge där hade vi paus och smärtan bara tilltog. Försökte springa lite men det var smärtsamt. Kloka löpare sa att jag borde åka hem. Det tog emot och jag var gråt färdig men det var klokt så jag åkte hem. Vilket var tur för jag kunde knappt gå uppför trappan till pendeln. Sitter här och har ont och är sur och besviken fast det var en mkt trevlig tur så länge det varade. Skriver mer när besvikelsen har lagt sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det var helt rätt att kliva av med ont knä. Bra beslut att inte förstöra din löparsommar!
/Mia
28 km är inte fjuttigt!! Men jag blev uppriktigt sagt själv mycket ledsen att vi inte fick bli ultrisar tillsammans, det hade jag ju sett fram emot eftersom vi sprang Årets sista långpass ihop och det är liksom lite symboliskt skiljelinjen i mitt löparliv. Men med flera maror i benen redan är du egentligen starkare och bättre rustad än jag, så det är en (minimal) tidsfråga att du tar dina 42+. Framförallt hoppas jag dock att det inte är något allvarligt med knät, och att det snabbt blir bra igen, så du får en fin löparsommar. Kram och sköt om dig!!
jag tycker du gjorde helt rätt. Jag ville själv inte kliva av i Hallunda, men jag visste att jag riskerade att inte få springa på ett tag om jag inte gjorde det. Så, i slutändan, du gjorde ett smart val.
Marathonmia, numera Ultramarathonmia: Jo ibland behöver man ta bra beslut, tur bara att jag hade några kloka löpare som hjälpte mig med beslutet. Lycka till på lördag.
Fredrika: Tack för de värmande orden. Årets sista långpass var också en viktig händelse i mitt löparliv. Det var där drömmarna växte..
Och det hade varit så kul att få knäcka ultradistansen med dig men det får bli en annan gång. Knät är mkt bättre och känns inte vid vanlig gång, men ont i trappor och i oförberedda rörelser.
Tack för ett mkt trevligt lopp och allt jobb du lagt ned. Hoppas vi kan åka till Månkarbo tillsammans. Jag hör av mig.
Kram
Annika: Ja ibland kanske det är den tuffaste utmaningen att ha förstånd att kliva av. Nu känns det som om beslutet var helt rätt. Knät är mkt bättre och besvikelsen har börjat lägga sig. Viktigt att komma ihåg att löpningen inte är det viktigaste här i livet...
Jodå, Pernilla det kommer fler tillfällen så på´t igen så snart knäet är okej!
Stretcha på och se till att påkarna är i fina formen till Månkarbo Marathon.
Ryktena säger att Peter gnuggar lite på en liten runda som kan bli entrén till +42,2km..
:o)
Skicka en kommentar