NU

Nu kommer den utlovade rapporteringen från Hornstull-Järna som blev Hornstull-Rönninge.
Förberedelserna började redan på lördagen i form av extra ätande och drickande och sportdrycks inhandlande. Jag var mkt förväntansfull och formligen räknade timmarna till Söndagen. Gick och la mig tidigt men kunde så klart inte somna förrän efter tolv. Vaknade kl halv sex, en hel timma innan klockan skulle ringa, men lyckades slummra om lite.
Vid tjugo över sex gick jag upp och kokade min gröt. Klädde på mig. Laddade, var superladdad.

Så klockan åtta var det äntligen dags att åka. Vädret var perfekt, mulet och svalt. På tunnelbanan mot Hornstull stod en löpar klädd tjej, också hon skulle springa. Det var Funrun vars blogg jag hittade kvällen innan...kul att få sällsis till Seven Eleven.
När vi kommer fram till Seven Eleven kommer Christian Ritella springande med lätta kliv. Precis som i Årets sista långpass sprang han till samlingsplatsen.
Han berättade att han i midsommar deltagit i ett 100 km lopp i Belgien tror jag det var, men det var inget som märktes på honom.
Allt eftersom kom det fler och fler löpare, en hel del bekanta som: Peter, Jerry, Christina ,Christian, och så Fredika såklart. Någon till som jag kände igen från Årets sista långpass men som jag inte kommer ihåg namnet på. Marathonmia dök upp, henne var det första gången jag träffade live så att säga, hon hade sin make med sig. Det hade Fredrika också. Sen var det en hel hoper med trevliga löpare som jag träffade för första gången allt som allt blev vi ca 25 löpare.

När klockan slagit kvart i nio sprang vi iväg upp mot Liljeholmsbron där kom redan första pausen, en ofrivillig sådan, broöppning.
Sen fortsatte vi söderut. Det var så härligt att springa med andra löparnördar och få nörda sig ordenligt. Höra allas galna upptåg. Första stoppet blev på en bensin mack på deras toa. Morgon bestyren som inte lyckades klaras av hemma klarades av där. Skönt för nu slapp jag springa och knipa. Förlåt känsliga läsare för mer info än ni kanske ville ha. Sen fortsatte vi. Nästa stopp skulle bli Skärholmen. Där ville en del äta på McDonalds. Klockan var bara tio och jag måste säga att jag hade svårt att tänka tanken på att äta hamburgare vid den tiden och hade bestämt mig för att inte äta men tänkte om och beställde hela kittet, fast lilla menyn då.
Satt och pratade med en mkt spännande tjej vars namn jag glömt.

Mätta och belåtna startade vi igen och det är verkligen nyttigt att träna på att springa efter man har ätit. Springer man inte fort så går det. Benen var pigga och jag njöt av upplevelsen. Jag sprang ömsom i sista truppen och ömsom i mellan truppen pratandes med olika löpare.
Vi sprang förbi Vårby,där bröt en grupp ur för att springa fortare med färre stopp, vi andra fortsatte vidare mot Hallunda. I Hallunda klev mitt Mcdonaldssällskap av, hon hade planerat att inte springa så långt. Där klev även Annika av, Annika var lite skadad och hade planerat att följa med på vår uppvärmning, men jag tror det blev lite längre...
Tror också att det var där Fredrikas man klev av. På McDonalds i Hallunda hämtade vi upp en löpare som jag inte kan namnet på och en del inhandlade dricka.
Nu skulle vi lämna betong förorten mot landet i Botkyrka. Benen skulle nu ta oss mot Salem/Rönninge. Den sträckan var mkt trevlig, med öppna fält och skog om vartannat. Fina kyrkor. Nu kom solen och temperaturen steg. Förutom skavsår av ryggsäcken kändes allt bra.
Vi sprang in i skogen och tittade på den järnhaltiga källan S:t botvidskälla.
Tänk vad trevligt det är med sällskap särskilt här då det var många och lååånga raksträckor som hade kunnat kännas väldigt långa men nu försvann de bara när man hade så trevligt sällskap.

Vid Salems blomskylt samlade vi ihop oss lite inför backen upp mot Rönning. Någonstans i denna backe började mitt högra knä göra ont. Det kom helt plötsligt utan att jag hade klivit snett eller så. Ganska snart kände jag igen smärtan, eländes elände, löpar knä!!!!!!!!!!!!!!
Varför kommer det i högra knät som jag aldrig har känt något i. Det brukar ju vara i vänstra knät jag har känningar i!
I backen ner mot Rönninge gjorde det allt ondare. Det ilade på något konstigt sätt ned i vaden
I Rönninge tog vi paus och genast när vi hade stannat och gick så gjorde knät ännu mer ont.
Det blev bara värre och värre. Men ännu hade jag inte tänkt tanken att ge upp. På ett kafè satt en dam och såg förundrad på oss och frågade " ursäkta vilka är ni?" Hon var full av beundran när jag berättade.
Utanför Konsum fick vi sällskap av en andmamma med elva ungar halva kullen hade hon adopterat från en and som inte levde längre. De tyckte vi var mycket intressanta, särskilt när vi åt.
Några av oss hade satt sig vid en grekisk restaurang och åt mat. Jag nöjde mig med en drickjogurth som jag handlade på Konsum och medhavd marsipan.
Jag haltade omkring och provade knät. Det kändes inte alls bra!
När det drog ihop sig till avfärd så undrade de andra om jag verkligen kunde fortsätta. "ja en bit till vill jag fortsätta". Nu var det så att det var sju km tills nästa möjlighet att åka hem.
Jag provsprang lite fram och tillbaks och insåg att det inte skulle gå vägen, det var allt för smärtsamt. Men jag hade så svårt för att kasta in handuken. Tur att det fanns andra erfarna löpare som kunde prata mig tillrätta så jag inte förstörde hela löparsommaren.
När jag sa hejdå till dem brände tårarna i ögonen och jag ansträngde mig för att inte börja gråta.
Gud vad knäpp man är det är ju bara löpning.
Men jag hade sett så mkt fram emot denna dag. Kanske för mycket.

Det var verkligen tur att jag bröt för jag hade svårt att ta mig uppför trappan till pendeltåg perrongen.

En sak som var nyttig med denna tråkiga insident är att jag har lärt mig att kroppen inte är en maskin som bara går och går. Ibland säger den ifrån.
Allt kan inte gå som man vill.
Kanske hade jag varit för kaxig för det fanns inte i min värld att jag inte skulle nå Järna. I mitt huvud var jag redan där, hade redan skrivit in de 5,4 milen i dagboken, mentalt.
Men ibland vill inte kroppen och då går det inte.

Knät gjorde ont i ett och ett halv dygn. Men i går tisdag så var jag med på Friskis och Svettis ute gympa och det gick bra. Avslutade med en två km runda utan känningar i knät. Så det finns hopp.

De andra löparna fortsatte mot Östertälje, där klev tre löpare av, tror jag det var.
De andra nådde alla målet Järna. Starkt och bra jobbat av alla. Många personliga rekord sattes.
11 av 25 startande nådde Järna. Inte illa.
Gå in på Fredikas blogg och läs hennes underhållande läsning om hennes helt underbart välorganiserade ultraträningspass. Tack för allt Fredika. Hoppas vi kan göra om det igen snart.