Dagen innan maran hade jag ätit mkt pasta och druckit mkt vatten. Jag gick och la mig tidigt och ställde klockan på 07:30. Men jag vaknade redan 07:00 pigg och förväntansfull. Gick upp och åt två stora tallrikar havregrynsgröt och en smörgås och självklart började jag nu dricka vatten för att ladda fast det hade jag ju också gjort dagen före.
Klädde sen på mig löpar kläderna.Packade ihop lite varma kläder att ha på mig efter loppet för jag fryser alltid så då. Innan det var dags för mig att ta tvärbanan och åka iväg till Vällingby gick jag på en promenad med min man och Alice, sen följde dom mig till perrongen. Framme i Vällinby letade jag reda på nummerlappsutdelningen. Väl där fick jag min nummerlapp. Träffade Peter och Ulla Lembke,(det är från deras hemsida http://teamfakta.se
som jag har fått tillåtelse att sno bilden framför trappan och bilden på mig,Peter och Christina.)Där var också Christina och Annika. Christina och Peter skulle springa fort. Peter i sina foppa tofflor, ja ni läste rätt Peter springer i foppa tofflor. Det verkar gå hur bra som hellst. Kanske det som är hemligheten. Ulla och Annika tänkte sattsa på att ta sig runt och det lät bra tyckte jag så jag hängde på dom det var bara 150 anmälda och risken fanns att man kunde ligga sist hela loppet vilket skulle vara tungt. Ulla sprang sitt 50 marathon så jag fick många goda och bra råd av henne, bla att gå uppför backarna.
Vädret var underbart, solen sken och värmde. Vi samlades vid målet en tapper liten skara, ingen trängsel här inte...
När vi börjat springa så kommer jag på att jag inte har tagit astma sprayen!!! Hade jag inte den i vätske bältet?? Jag hade tappat den trodde jag, blev lite nervös men kunde slappna av sen då jag märkte att det gick bra med andningen. Sen såg jag att snurriga jag hade glömt sprayen i ryggan som låg inne på kansliet............
Vi började i ett mkt lugnt tempo, man fick bromsa sig för att inte springa för fort. Vi låg nästan sist men brydde inte oss om det utan sprang på i vår lilla takt. Banan gick fyra varv runt en bana i Vällingby och efter dryga ett varv fick Annika ont i huvudet och Ulla och Annika fick gå ett tag men jag sprang vidare. Tyvärr fick Annika bryta loppet senare för hon drabbades av saltbrist.
Det var ganska psykologiskt tungt att springa själv. Visst ett tag så varvade löpare mig men sen var det ganska så tomt. När jag precis hade kommit till varvningen och skulle på börja tredje varvet så sprang segraren i mål. Jag hade två varv kvar då, alltså halva loppet. Då kändes det lite tungt ska erkännas, trots det kände jag då jag påbörjade tredje varvet att detta kommer att gå vägen. Fast tredje varvet var det jobbigaste, psykiskt sätt. Det var tufft att för tredje gången springa förbi målet och veta att man hade över en mil kvar.
När jag kom in i varvningen inför mitt fjärde och sista varv så sa speakern här kommer nr 172 från XXXXX, de trodde att jag var klar och skulle springa in i mål och hade nästan svårt att tro att jag hade ett varv kvar.
Det visade sig att jag hade en äldre herre framför mig och de kunde inte förstå hur jag kunde springa snabbare än honom. Men ganska snart var jag i fatt och förbi honom, sen sprang jag förbi en annan herre som hade fått kramp. Tänk att jag sprang om två löpare (vi kan ju försöka glömma att de kanske var dubbelt så mkt äldre än mig, ok?). Jag kom i mål långt före herrarna. Senare berättade speakern att han hade tyckt att jag såg så pigg ut....jaja skenet kan bedra och så konstantera de att det kan löna sig att starta lugnt. Jag gick vid varje vätske kontroll och drack sportdryck och vatten vare sig jag var törstig eller ej. Vid varje varvning åt jag några choklad/nöt påskägg som jag hade med mig. I uppförsbackarna gick jag, fast på sista varvet sprang jag uppför några mindre backar. Tack Ulla för tipset, det tjänar ju inget till att slita ut sig i backarna för att sen tappa mkt ork och fart.
Kroppen mådde mycket bättre än jag trodde att den skulle göra, mitt knä skötte sig bra jag kände av det i början men sen försvann det. Det värsta var höfterna och en muskel på insidan av låret som jag knappt visste att jag hade..........
Jag gick i mål på 5:12 minuter vilket jag är väldigt nöjd med. Känslan av att ha klarat ett marathon och faktiskt kan kalla sig marathon löpare är häftig. Det är faktiskt en obeskrivlig lyckokänsla när man går i mål på långlopp, man blir euforisk. Efter målgången bjöds det på god gulasch soppa. Det var en mkt lyckad dag och det var kul att träffa andra människor som förstår sig på tjusningen med att springa långt.
Efter att ha hämtat min ryggsäck tog jag tunnelbanan hem och åkte ni händelsevis tunnelbana i lördags från Vällingby och såg en tjej som satt och log, så var det jag.............
Idag har jag så klart haft lite ömma och trötta ben men inte alls så farligt som jag befarade.
Detta blev ett långt inlägg men jag har säkert glömt att skriva hälften av det jag tänkt så om jag kommer på något så återkommer jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar